Madonna – Hard Candy Stuff
Här kommer det finnas lite info kring Madonna och framförallt hennes skiva “Hard Candy”
____________________________________________________________________________________________________
Madonnatribe har nu låtit låtlistan “läcka” ut och här är låtarna som kommer spelas under “Sticky and Sweet Tour” För den som har fått hjärnsläpp och inte kommer ihåg hur en viss låt går, kan man klicka på låten och man länkas till iTunes för att få en liten preview alt. köpa en låt.
Candy Shop
Beat Goes On
Human Nature
Vogue
Video Interlude
Into The Groove
Heartbeat
Borderline
She’s Not Me
Music
Video Interlude
Devil Wouldn’t Recognize You
Spanish Lesson
Miles Away
La Isla Bonita
You Must Love Me
Video Interlude
4 Minutes
Impressive Instant
Ray Of Light
Hung Up
Give It To Me
____________________________________________________________________________________________________
WOW 8 glada inklusive en cool mamma kommer att anlända till Frankfurt dagen innan konserten. DHL har precis meddelat att 4 av biljetterna kommer att komma till jobbet imorgon. Inte förrän idag, efter mammas glädjetjut förstod jag att vi faktiskt kommer att åka, skämde ut mig på jobbet genom att börja gråta av lycka. Men men det var inte så pinsamt, de vet ju hur blödig jag är.
____________________________________________________________________________________________________
Framträdandet i Paris igår tis 6 maj
Aftonbladet.se har här ett litet inslag från “showen”
Turné på gång till hösten
Så där ja, nu är det officiellt meddelat via madonna.com (som för övrigt äntligen om ombyggd) att Her Madgesty skall ut på turné till hösten. Sidan meddelar att de inte har mer än så att säga i dagsläget men återkommer så fort som möjligt om VART och NÄR queen of pop skall ut o svänga på höfterna.
____________________________________________________________________________________________________
EN EGEN RECENSION AV PLATTAN KOMMER SNART…!
____________________________________________________________________________________________________
Att jag inte är så förtjust i Aftonbladet.se har väl inte undgått någon i min bekantskapskrets och inte är de mer poppis nu efter Markus Larssons recension av skivan, som ger den futtiga 3 i betyg.
”Madonna suger blod ur de unga”
Övertygelse och trovärdighet på nya“Hard candy”
POP Elaka kritiker brukar kalla henne för en vampyr.Och det är en träffande beskrivning av musikimperiet och artisten Madonna år 2008.
Madonna sätter gärna tänderna i en genre eller stil som var lönsam för ungefär två eller tre år sen. Hon har dessutom en formidabel förmåga att göra denna genre och stil till sin egen. Det är också en förklaring till att den blivande 50-åringen fortfarande kan uppfattas som evigt ung. Likt Dracula behöver hennes musik näring från yngre talanger för att behålla sin släta hy. Här suger Madonna blod från Justin Timberlakes ”Futuresex/lovesounds” och Nelly Furtados ”Loose”, två album som innehåller en bländande blandning av r’n’b, hiphop och pop. Vilket verkligen inte betyder att ”Hard candy” är en strålande skiva.
Det händer alltid nåt
Det är inte särskilt intressant att lyssna på Madonna sen hon sa upp sin tjänst som stilbildande pionjär och i stället satsade på att bli den globala popmarknadens bästa kopiator. Men det händer alltid nåt när hon sjunger om dansgolvets frälsande kraft. Ingen annan ur hennes generation klarar av att göra modern klubbmusik med samma övertygelse och trovärdighet.
Att Madonna lyckas är både unikt och lite övernaturligt.
Bästa spår: ”Give it 2 me”.
Källa: Aftonbladet.se
____________________________________________________________________________________________________
GP.se däremot är lite snällare och ger Her “Madgesty” 4 fyrar:
Het och taggad Madonna
Vi kan väl inte börja med att konstatera vilket extremt kreativt flow hon är inne i, Madonna. Snart femtio år fyllda och 25 år efter albumdebuten bara eldar hon på och dominerar popvärlden som vore det det mest självklara sak i världen.
Detta sagt måste vi också minnas att hennes första femton år bars fram av mängder av hits men inte sällan rätt halvkackiga album. Och en allmän svacka under nittiotalet. Men nu alltså: tio år av ständiga fullträffar med början 1998 i Ray of light, två år senare Music, den kontroversiella American life 2003 och så den på alla sätt massiva Confessions on a dancefloor för tre år sen.
Inför detta hennes elfte album samlade hon ihop ett dream team av amerikanska r’n'b-producenter. Tanken var sannolikt att bygga vidare på den klubbiga, dansanta prägeln från Confessions men att både tuffa till och bryta upp det. Och då var förstås Pharrell “Neptunes” Williams och Timbaland helt rätt personer. Grovt sett delar de på produktionsjobbet, den senare tillsammans med bland andra Justin Timberlake.
Allt inleds med Candy shop, ett slags öppningsstatement: stenhård, aviga rytmer, envetet syntetisk – och så Madonnas textmässiga paradgren: att sjunga om dans och sex på samma gång. Eller om det nu handlar om en vanlig godisaffär.
Därefter tunga singeln 4 minutes, duetten med Timberlake där hon sjunger om att rädda världen – eller om det är sex nu igen. Också. Lika bra är Give it 2 me med sitt närmast Balkanbrass-stompiga beat, medan Heartbeat lättar lite på trycket med något lägre intensitet. Lite anonym, men motsatsen kommer direkt i Miles away, en akustiskt präglad och verkar det privat sång om kärlek som växer med avståndet.
Nästföljande She’s not me är på ytan en lojt och händelselöst frampumpande sång om en undermålig artistrival (inga namn), men som under sina sex minuter tar mängder av små sköna vändningar – jag sitter varje gång och väntar ivrigt på den där visselpipan som plötsligt slängs in ett par gånger bland handklapp (jag älskar handklapp), akustisk gitarr, funkbas, stråkar och eleganta housebeats.
Några spår funkar däremot inte alls. Incredible känns som en misslyckat upphottad 80-talsrelik, Dance 2night är bara allmänt blek. Spanish lesson låter som just det, sönderklippta flamencorytmer och La Isla Bonita revisited.
Men alla såna tveksamheter är förstås förlåtna när vi landar i en låt som Beat goes on, enkel men synnerligen effektiv i slött danstempo och Kanye West som gäst. Hard candy är inte en lika omedelbar skiva som Confessions senast, den kräver betydligt mer uppmärksamhet. Troligen kommer jag heller inte att lyssna på den lika mycket. Samtidigt imponerar den djupt på and-
ra sätt, hur hon lyckas göra ett så modernt sound till sitt eget. Och hur het, taggad och närvarande hon känns ända ut i minsta lilla skorrande rytm!
Källa: GP.se
____________________________________________________________________________________________________
Malena Rydell på DN.se skriver följande:
En ny skiva skulle ut. Madonna hade egentligen ingen idé om vad hon ville göra för musik, säger hon i majnumret av Vanity Fair. Då kanske man väntar tills man vet det, tänker du som är en vanlig dödlig. Men för vår tids största kejsare i nya kläder är det snarare en fördel.
PÅ 80-TALET blev Madonna svaret på allt. Det var ingen hejd på de “postmoderna” kulturteoretiska essäerna om henne. För feminister blev hon en subjektsposition som lekte med sexualiteten.
Sedan 90-talet har hon dock mest tett sig som den osäkra tonåring som en gång såg upp till Madonna: Hur gör jag för att återfå makt i den där subjektspositionen? Sanningen utan citationstecken uppenbarade sig trots allt: Madonna har alltid varit roligare som objekt än subjekt. Det är därför “Hard candy” är så mycket bättre än hennes övriga album på äldre dar. Hon har överlämnat kontrollen till and ra spinndoktorer, till Pharrell Williams, Justin Timberlake och Timbaland, några av de mest säkra kort man kan tänka sig i dagens musikbransch. Hon koncenterar sig på sin fulsnygga sång, fortfarande ett lysande popverktyg. Allt medan de slipade männen fixar en tvåtusentalsversion av hennes storhetstid mellan genombrottet och “True blue”. Och lyckas väl.
“Hard candy” är en mycket disciplinerad skiva byggd på återhållna kontorstidsrytmer. En mjuk minsta gemensamma nämnare-produktion som kommer att fungera för alla åldrar och smaker, såväl i bilköer som i gallerior. Respektabel hemmadansmusik för vuxna som äter godis på det vis Madonna säger att hon gör – hon unnar sig en bit när hon varit riktigt duktig, och betalar sedan för sina synder.
HISTORIEN OM Madonna, flickan från Detroits förorter som byggde om sig själv, börjar likna folklore, som Rich Cohen skriver i sitt fantastiskt underhållande porträtt i nämnda Vanity Fair-nummer. Det är en hysteriskt rolig text, han är så elak och utmattad på henne att han liksom nollställer hela Madonnabilden. Så här på andra sidan teckentolkarnas Madonnaanalyser kommer Cohen med ett annat taskchauvinistiskt tolkningsförslag av veteranen: Kanske var det så att Madonna sög ut Britneys själ ur hennes kropp den där omtalade gången då de kysste varandra på MTV-galan?
Nu har hon tagit Britneys stora kärlek i livet också, det var det enda hon visste inför den här skivan, att Timberlake och Pharrell Williams skulle göra den. Kanye West låter inte så inspirerad av mötet. Men Madonna och Justin är på samma våglängd.
“Jag har ett jobb att göra, barn att uppfostra, en man att tillfredsställa och en värld att rädda”, som Madonna säger till brittiska Elle.
Precis, och däremellan ska hon hinna göra pausmusik för denna värld. Hårda karameller för alla som likt Madonna och Guy Ritchie sover med var sin BlackBerry under dubbelsängens kuddar. Hon tackar honom för tålamodet med albumets mest infantila sång, “Incredible”, vars budskap är att “Sex with you is incredible”.
TILL ALLA svartsjukedemoner – och för alla yngre epigoner i Britney-ålder som skulle kunna ta hennes man och hennes producenter – sjunger hon besvärjelsen “She’s not me”. Budskapet: Ni kan inte ta mig
Källa: DN.se
____________________________________________________________________________________________________
Men jag får nog säga att jag “älskar” Stefan Thungren på SvD som ger plattan full pott 5/5. Han recension av plattan jag själv ger full pott:
Hon sopar banan med konkurrenterna
Första singeln från Madonnas elfte studioalbum, den studsiga Timbaland-produktionen 4 minutes där hon duellerar med Justin Timberlake, var trots sin snärtighet något av en besvikelse. Det kändes lite grann som om Madonna på rutin hade hyrt in en producent med ett samtida sound, men med den invändningen att Timbaland kanske inte längre hör till den vassaste spjutspetsen.
När hela albumet nu har landat och det visar sig att Neptunes-mannen Pharrell Williams är den som ljudmässigt haft störst inflytande känns det tryggare. När Madonna 1984 släppte Like a virgin hade den förmodade oskulden Pharrell säkerligen några mjölktänder kvar och skulle nog ha fått kalla fötter om någon hade upplyst honom om att han 24 år senare skulle axla det ansvar vid mixerbordet som Nile Rodgers och John Jellybean Benitez då hade. Men Pharrel har gjort ett alldeles utmärkt jobb.
Hard candy är ännu ett dansalbum, men det skiljer sig ändå ganska mycket från 2005 års diskohyllning i den kanske aningen för glittriga Confessions on a dancefloor. Främst för att detta känns som ett försök att återerövra den amerikanska marknad som varit föga imponerade av hennes senaste släpp. För produktionsmässigt drar detta definitivt mer åt r’n’b-hållet, men bara precis så mycket att det fortfarande har kvar tydliga drag av den lilla nisch Madonna ramat in med tidigare singlar som Hung up, Ray of light och Music.
Det främsta spåret är det som med största sannolikhet, dumt vore annars, kommer att bli den tredje singeln, nämligen She’s not me. Där är hon i extrem högform och på sex minuter och fyra sekunder fångar hon själva essensen av fenomenet Madonna; disco, sex och pop i precis den där kombinationen som bara hon kan blanda ihop med exakt dosering. Och så innehåller den de där oemotståndligt pockande Chic-gitarrerna som känns som en hyllning till forna tiders Nile Rodgers. Jag skriver tredje singeln för den andra är redan bestämd och ska bli Give it 2 me, en snudd på lika bra summering av hela hennes karriär, fast här i form av forcerad dansfunk med, håll i er nu, lite trance- och ska-influenser. Och återigen är det bara Madonna som kan lyckas få detta att gunga åt rätt håll, eller som hon själv sjunger ”give me a bassline and I’ll shake it”.
Från den negativa sidan måste inflikas att hon har lagt alla ägg i samma gottepåse, vilket är aningen våghalsigt. Det finns knappt något långsammare spår och hon hade nog tjänat på att låta exempelvis gästande Kanye West få producera åtminstone två spår. Men egentligen är det bara petitesser för Hard candy är förmodligen det piggaste man kan vänta sig från en artist som är dubbelt så gammal som de konkurrenter hon fortfarande kommer visa sig vara kapabel att sopa banan med.
Källa: SvD.se
____________________________________________________________________________________________________
The Guardian som har njutit av det. Njöt gjorde de nog med tanke på betyget 4/5
Hidden away at the end of Madonna’s oft-derided 1992 album Erotica is a song called ‘Secret Garden’. Recorded before she’d popped out Lourdes, at a time when the wolves of artistic exhaustion and media overkill seemed to be snapping at her heels, it’s a strikingly introspective and personal piece of work, which now has a prophetic lustre. While its lyrics map out previously uncharted emotional terrain, the musical backdrop prefigures the extent to which the best records Madonna was going to make in the coming decade and a half – ‘Ray of Light’, ‘Music’ and ‘Hung Up’, to name but three – would exceed the expectations anyone (even pop’s iron lady herself) had a right to have of them.
At around the same time that she was penning this blueprint for the next phase of her career, Timbaland and Pharrell Williams were bandmates in their impeccably named high-school ensemble Surrounded by Idiots.
Given how ludicrously high a proportion of the past 10 years’ finest hip hop and R&B artefacts have had one of these two men’s names on them, there is a riveting historic inevitability about the idea of their irresistible forces colliding with Madonna’s immovable object, just in time for her 50th birthday. The big question is, can the music these three have made together match or even surpass Madonna’s collaborations with Jellybean Benitez, William Orbit or Stuart Price? The answer turns out to be a resounding ‘yes’ and ‘no’.
As its title suggests, Hard Candy is a tough, nuggety confection offering plenty for listeners to get their teeth into. But from ‘Candy Shop”s routinely lascivious opening (memo from 50 Cent: ‘Can I have my song back?’) to the cod-symphonic quasi-closure of ‘Devil Wouldn’t Recognize You’, the lion’s share of this album constitutes a foil-fresh selection-box of variations on familiar themes. Even as Timbaland’s trademark dense, booming clatter kick-starts the first single ’4 Minutes’, it’s hard to escape the sense that all concerned are going through the motions – effortlessly, sometimes brilliantly – but going through the motions, none the less.
Whenever Hard Candy threatens to get boring, something always happens to recapture your interest, but the three songs in which Madonna actually seems to forge a genuine connection with her musical helpmeet leave the rest of the album in the shade. Each panel of this triptych involves Pharrell Williams. This partnership got off to a bad start with last year’s grisly Live Earth dirge ‘Hey You’, but in the course of ‘She’s Not Me”s blissfully heartfelt six minutes, it really hits its stride. ‘She’s not me/ She doesn’t have my name,’ Madonna reminds a partner who dares to look elsewhere, over a thrillingly off-kilter hurly-burly of whistles, handclaps and partially muted fade-outs. ‘Incredible’ picks up the disco-fundamentalist baton and flies with it into an enchanted cloudscape of Eighties pop candyfloss, where the sun simultaneously orbits around Debbie Gibson and OMD. Then ‘Spanish Lessons’ adopts a delightfully schoolmistressy tone which ultimately ends up being considerably less patronising than ‘La Isla Bonita’.
Listening to these three fantastic songs and then looking at the gynaecological cover shot, which – for all the self-consciously modern trappings of Hard Candy’s coming into the world (pre-portioned up into Silvikrin adverts, mobile phone perks and Japanese TV theme tunes) – leaves people no choice but to describe this album as Madonna’s ‘latest waxing’, the fulcrum of the delicate balance between her public and private selves is suddenly discernible. That photo’s not a gross miscalculation; it’s the picture of Dorian Gray in reverse.
Video Interlude
Into The Groove
Heartbeat
Borderline
She’s Not Me
Music
Video Interlude
Devil Wouldn’t Recognize You
Spanish Lesson
Miles Away
La Isla Bonita
You Must Love Me
Video Interlude
4 Minutes
Impressive Instant
Ray Of Light
Hung Up
Give It To Me
____________________________________________________________________________________________________
Posted under